Maskrossirap

När jag var 5-6 år och gick på världens bästa förskola så tog våra fröknar med alla oss barn ut till ängarna för att plocka maskrosor, massor med maskrosor! Sedan traskade vi glada och trötta tillbaka till skolan för att koka maskrossirap. Jag var så fascinerad över att ett ogräs kunde bli något så gott, det fastnade verkligen och jag har sedan dess velat göra mer maskrossirap, så gissa om jag var glad när jag för några (Läs: fem!) år sedan hittade ett recept i en kvällstidningsbilaga.

Receptet plitades ner på en bit kvittopapper under lite dötid i kassan och sedan har det blivit borttappat flera gånger om, men alltid dykt upp igen. Jag har varit kass på att komma ihåg att plocka maskrosor i tid och lagom till de sista blommorna blivit fluffiga fröbollar brukar jag komma på att jag skulle ha gjort maskrossirap innan de blommade ut.

MEN NU! 20 år efter första smaken av maskrossirap. Nu har jag varit och plundrat gräsmattan längs husväggen och kokat mig en omgång härligt gyllene sirap. Bäst av allt? Den smakar precis som jag minns den.

Maskrossirap
1-1,5 liter

* 250 maskrosor, enbart blommorna
* 1 apelsin i klyftor
* 1 citron i klyftor
* 1 liter vatten
* 1 kg socker

1. Plocka 250 fina maskrosor, lägg dem i en kastrull tillsammans med vattnet, apelsinen och citronen. Koka i 20 minuter.
2. Ställ kastrullen åt sidan och låt hela soppan dra över natten.
3. Sila maskrosvattnet, pressa ur blommorna ordentligt.
4. Häll det sedan i en kastrull tillsammans med sockret, rör om ordentligt och låt det sedan koka på svag värme i drygt en timme, det ska bli klart och gyllene i färgen. Oroa dig inte för att den verkar lättflytande, det reder upp sig när den får svalna.
5. Häll upp i rena flaskor och låt svalna i rumstemperatur.

Den är fantastiskt god på pannkakor, att ha som sötning i te, ringa över glass eller som tillbehör till ostbrickan. Håller länge och är busenkel att göra. Glädje på flaska :)

När sirapen var klar skulle jag hem till föräldrahemmet för en dag i den soliga trädgården, lika bra att passa på tänkte jag och tog med mig sirapen och kameran för att låna rekvisita och fota i grönskan. Jag hade grandiosa planer om hur flaskorna skulle ställas bland maskrosorna, hur de skulle pyntas med en krans av blommor hur de... ja, du förstår.

Döm om min förvåning när jag kom ut till Onsala, a.k.a. maskrosparadiset och inte fann en enda maskros! Ingenstans! Jag gick upp längs gatan och ner längs gatan, kikade in i grannarnas trädgårdar och i vägdikena. Nej, inte en enda sol tittade tillbaka på mig. Nåja, det blir inte alltid som man tänkt sig, men sirapen blev vacker ändå! 

/Körsbäret